När man haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ.

-Gammalt kinesiskt ordspårk

Annonser

Det börjar dra ihop sig! Köpenhamn väntar.

Det börjar verkligen dra ihop sig! Barnvakt är bokat. Familjhelg planerad. Rutten kollat. Alla detaljer dubbelkollat. Maten packat. Kläderna bestämda och snart packade. Uppladdning har börjat. Jag har en vecka till att fylla på alla depåer och ladda med massor nyttigheter.

Att bryta har aldrig varit ett alternativ för mig. Men hur kommer det bli denna gång? Kommer foten hålla? Höften? Är jag i tillräckligt bra form? Jag har inte sprungit många mil denna vinter, ännu mindre i år. Det kommer inte bli ett pb på en lätt och flack bana, som planerad.

Målet är att jag skall ta mig runt i ett vackert Köpenhamn, utan större smärtor under tiden och utan att vara sönder efteråt. Jag tror jag kan. Men det är ändå med en viss oro jag packar väskan denna gång.

Jag ser verkligen fram emot att se härliga Köpenhamn från en ny sida. Förväntan. Glädje. Hemlängtan. Och lite oro. Är känslorna som befinner sig i kroppen just nu.

Vi har en plan! -Naprapat-Erik och jag.

En plan har vi.

Jag har hittat världens bästa naprapat, han driver mig. Och brömsar mig. Han förstår hur jag funkar och vad jag behöver.

Han håller till på Medarbetarna på Östermalm, bara 10 minuter från jobbet. Det är perfekt! Han är perfekt!

I går satt vi vårt gemensamma mål. Jag skall springa Copenhagen Maraton, 18/5 som planerad.

Nu har förberedelserna börjat. Jag skall klarar det. Fötterna skall hålla. Jag skall hålla.

Är ni med? Nu kör vi? Naprapat-Erik och jag!

Mot Köpenhamn 18/5-2014!

Äventyr och prestation!

Jag har ingen möjlighet att åka ut på ett tids- och resurs krävande äventyr, som många andra gör. Just nu i alla fall.
Så jag har bestämt mig för att göra mitt eget miniäventyr.

Resan börjar i morgon, när den avslutas vet jag ännu inte helt precist. Avslutningen är det riktiga äventyret. Utmaningen. Prestationen.

Resan mot 100 km, den 9. Augusti nästa år har redan börjat. Jag. Vet. Jag. Kan.
Nu börjar resan mot 24-timmars och efter det 48-timmars.
Jag. Vet. Jag. Kan.

Häng med. Nu kör vi.

Ge Blod! Bliv blodgivare du oxå!

Det bästa med att ha tagit en paus i arbetslivet är, att jag har börjat göra saker jag tänkt på länga, men inte haft tid att ta tag i eller börja på.

En av dom är att ge blod. I vår familj har vi inte haft behov av att få blod, men rätt vad det är så kanske det händer något och vi behöver det. Då känns det riktigt bra, att jag har gett och hjälpt andra i samma situation.

Med lite pyssel, går det att passa in att lämna mellan alla lopp, intensiva träningsveckor och andra aktiviteter. Jag har bestämt att jag framöver, vill lämna blod, så ofta jag kan.

Att det är trevligt på Blodcentralen vid Hötorget, är en härlig bonus. Vilka härliga människor, vilken trevlig och positiv miljö att vistas i och vilka goda juicer de bjuder på.

Verkligen en roligt och positiv att ge blod. Börja du oxå!

Mer information hittar du på http://www.geblod.nu

 

bild-12

Uppladdning i 120 km/tim!

Äter, dricker, vilar, dricker, boostar träningskompisar, äter, vilar, mailar med Coach-Mia och testar vaselin på utsatta ställen, klipper tånaglar!

Om två dygn är vi i gång. Jag har tränat oändligt mycket styrka, löpning och en hel del simning. Tänkt. Visualiserad. Fokuserad. De senaste 7-8 månader har mycket energi gått åt denna prestation.

Varje dag. Varje steg. Flesta tankarna. Jag älskar det och nu är det nu!

Jag har den vanliga ”veckan innan blue/nervösitet”. Är jag tillräckligt förberett? Igår fick jag för första gång tanken: Kommer jag vilja ge upp? NEJ! Det kommer jag inte vilja!

Samtidig så undrar jag… Vem har anmäld mig? Är det verkligen jag? Varför denna pina? Jag är en 120% person så även i detta projekt. Och varför tänker jag redan på nästa maraton, nästa Ultra på 5 mil och nästa Ultra efter det, 8 mil…. Jag tänker på Vätternrundan och Vasaloppet. Jag måste ha blivit tokig!

Jaha, jag ville ha skrivit om kostcirklen, som jag försöker pricka in till varje mål och hittade denna fina bild på google. Det får bli en annan dag!

Hur fasen kom jag på att jag skall utsätta mig för detta, som de flesta jag känner tycker är helt vansinne!

Image